Så udda att jag skrämmer mig själv
jag passar inte in, jag är pusselbiten som hamnat fel i lådan och går liksom inte att få in någonstans mellan de andra bitarna... jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken, jag kämpar stenhårt för att de inte ska falla.. jag vet att jag är udda men inte att det var så här illa... sociala sammanhang är svåra för mig för många fallar för grupptrycket och hänger med men jag är mig själv jag går min egen väg... önskar att några kunde se mig för en helt okej tjej istället för den där udda, tråkiga tjejen som sällan gör som de andra... hon sitter gärna inne vid datorn/Tv.n en kväll.. ut och stöka runt passar sig inte fast längtan finns där att själv kunna dra riktiga rövar historier som de andra.. jag hatar de andra.. varför passar inte så som jag är in?
jag tror inte han vet det men hans ord sårar mig mer än jag visar, de skär djur i min själ. Tårarar rinner ofta när vi pratat, att prata via telefon är så jävla fett fel.. skulle han säga så när vi låg brevid varandra hade han märkt det.. för tårarna går inte att stoppa hur jag än försöker. Fast han ber sällan om förlåt utan tycker att jag är lite töntig som tar åt mig.. fast det skiter jag i.. du är den jag älskar och vill leva med så dina ord svider i mitt skinn och jag känner mig mer värdelös än innan ...
Mitt udda sätt gör att folk stör sig på mig, de är sällan måna stannar kvar, känner mig ensam i stora sammanhang,
Nu tar jag ett djup andetag, låter missmodet rinna av mig och hoppas att dagen blir strålande
