Sagan om Tweet

Nu har jag ankommit till Norrland eller rättare sagt Gårdnäs i Sollefteå. Min tågresa gick helt smärtfritt vilket jag tackar då man kan läsa om Sussies mardrömsresa.

Jag kan inte komma på något mer att skriva just nu men kanske en annan dag :)

Idag är en sådan dag det bara gör så ont, en sådan dag då man bara vill dra täcket över huvudet och försvinna...

Ändå ekar det i mitt huvud "håll huvudet högt" och jag lovar det ska ja så länga mina ben bär mig!

Hon sitter med ryggen till och långsamt vässar sitt svärd, det blänker i solens bleka sken. Hon är inte rädd endast förväntansfull. De andra har gått för att undersöka området, tunga vackra ord svävar mellan träden. Lång borta men ändå nära. En hjort springer upp nära deras viloplats.

Med ens försvinner tryggheten, nu vet hon hur ensam hon är. Musklerna spänns och hon är beredd. Svärdet är lyft, redo för att förgöra det som tänker stå i hennes väg. De vackra ord som nyss fyllt skogen har tystnat.
De närmar sig, hon är omringad. En dolk viner förbi och fäller den första. Nu finns det igen återvändo.

Ett avgrundsvrål fyller nu platsen och hennes svärd svingas i krigslustens sötma. En bärsärka* gång få någonsin få uppleva.

*Bärsärkagång = är när ens ilska flätas samman med ens vansinne, detta skapar förgörarens styrka. Det här är en kraft man inte ska leka med, det finns flera hjältar som drappats av detta och blivit förgjorda av sin egen makt.

En tystnad vilar över min lägenhet som jag inte helt kan sätta fingret på, den kryper långtsamt omkring och infinner frid emellanåt i min själ. Jag ser ut över mitt vardagsrum, det är stökigt och ofärdigt, en svag låga brinner i mitt hjärta. En låga som brukade vara så starkt att det lyste om en. Numera är den svag och försiktig.. vågar man hoppas igen? Jag ser mig själv kika ovanför kanten för att blicka ut och ser ut över en karg och kall värld.

Jag vet att jag inte är ensam, det finns de som står bakom mig och fångar mig om jag faller men det är jag ensam som väljer om jag ska gå framåt eller stå kvar.

Ja för fan nu är det nog, okej jag är ledsen, sårad och ja ganska ensam... men vad faan gör det.
Jag har fantastiska vänner som stöttar mig (Tack!!) min familj m.fl.

Om jag fick välja att vara något just nu skulle jag vara en krigare med ett gigantsikt svärd och såg du mig i ögonen skulle du se en beslutsamhet som kan få berg att flytta på sig. Jag är här jag är nu jag ger aldrig upp!

Jag skulle vara stolt, vacker och stark... jag skulle vara den man respekterade men även den man visste ställde upp.

Mitt liv är inte slut, det har nu just börjat

Om jag är en riddare är du mitt svärd.. det var länge sen detta uttryck myntades i min värld men fortfarande lika sant. <3

"De har vandrat så länge att de inte längre minns när de började, hoppet som en gång fick dem att resa sig har långsamt dragit sig bort. Fast de vägrar ge upp, en vilja så stark har växt i deras kroppar. En vilja som få känner till."

Jag och en mycket kär person har valt att vandra skilda vägar... det är sorligt fruktansvärt sorligt jag önskar att det var annorlunda men jag orkade inte mer.. mitt hjärta lider... men jag ger inte upp jag behöver bara vila lite så jag kan orkar resa mig igen.

Är ett ganska flyktigt ögonblick i ens vardag som ofta lite försiktigt smyger sig på en, fyller ens kropp men den härligaste känslan. Men lika försiktigt som den smög sig på en smyger den långsamt bort igen för att reta ens sinnen till att frenetiskt hitta det igen. Det är här viljestyrkan går in hur hårt kan man pressa sin hjärna för att finna det igen hur hårt kan jag kämpa för att hålla detta hala flyktiga ögonblick. Om jag kunde skulle jag måla om i min lägenhet varje dag (inte realistiskt) för att fylla i min sinnesstämning. Idag fantiserade jag om en smaragdgrön yttedörr och allra helst ska den blänka lite metalliskt.

Eller igår önskade jag mig en rosa julgran,vilker jag verkligen vill verkligen ha!!

Jag finner mig sjäv förbannat komplex jag är rastlös, spontan men förbannat pesimistisk hur i gatan går det till? Jag vill vara som ett sprudlande litet knytt som sprider glädje omkring mig. Som en sol, ja som en sol.

Men ack så tungt min pesimistiska sida vilar på mina axlar, det blir nästan ironiskt.

Jag vill vara en sol, en sol ska jag bli när jag blir stor!

"Likt ett djur slickar sina sår tar de hand om sina sargade kroppar, det var ett hårt slag, ett hårt slag som de visste att de var tvugna att härda ut, oavsett utgång. De vilar tungt mot varandras sinnen för att finna stöd och hitta det sista gnutta hopp. De kämpar för att inte tappa det för utan det slocknar deras liv.
När man är där på dödens rand, då ens sinnen förenas med ens djuriska instinkter och behov det är då man hör det. Sången (siha), den tröstande sången som försiktigt smeker ens själs sår.

Tårar rullar ned för smutsiga kinder, händer som finner styrka, hjärtan som finner hopp, det är inte över det är bara början. Lånsamt ser man hur de stiger upp hur det finner törst efter hämd. Tungt vilar bördan på deras axlar men de vet att hämdens sötma kommer svärta ner deras sinnen. De måste finna frid...."

Mitt hjärtas slits ut för att krossas, min själ lider och mitt sinne gråter, jag vet inte längre ut eller in.