Sagan om Tweet

Nu är jag hemkommen från en av mina absolut skönaste semestrar, jag tillbringade nästan en hel vecka uppe i Sollefteå hemma hos Sussies föräldrar (Självklart var sussie där också) jag fick i princip inte göra ett skit vilket fick hela min kropp att göra uppror men min själv njöt. Längtar redan tillbaka till platsen där tiden på något magiskt sätt går lite saktare.

Jag vill också tillägna detta inlägg till en mycket nära vän som gick bort i dagarna, jag hoppas du finner frid på andra sidan. Jag tror inte jag hade funderat färdigt på detta om jag inte var där jag var då. Att få chansen att släppa tankarna fritt och låta det ha sin gång.

Sten Berggren du finns i våra hjärtan och vi glömmer dig aldrig!

Det återkommer, det snurrar runt.. jag tror jag blir galen.. det vill inte sluta...

Oavsett vilken tankekedja jag bygger upp slutar den vid samma punkt, att man inte duger och det är både fysiskt och intelektuellt, dock vet jag att jag gör det, jag är bra och ser inte ut som en vandrande valross eller har några större inlärnings-svårigheter. Utan det är hinder jag ska klara av det bara är så.

Men ändå ska hjärnan återgå till en bild den man målat upp till den perfekta som är den jag tror att jag vill vara, fast vill jag det? Det finns stunder då jag känner mig helt fantastisk näst intill helt euforisk och önskar mig inget hellre än att bara leva. Andra stunder hittar man alla fel och matar in i sig själv att man inte duger.. men för i håvete jag gör ju det.

Jag har vänner som älskar mig, jag ha en man i mitt liv som går över eld och vatten för min skull, en familj som älskar mig och en häst som får mitt hjärta att smälta. Brummel min brummel han är min hemliga man utan honom är jag inte hel....

En klapp på axel, ett godkännande, ett bekräftande som aldrig kommer, jag blir aldrig nöjd... när ska man bara bestämma sig? Det är dags att öppna alla dörrar låta sorgen har sin gång och vänta på att solen trokar alla mina tårar och låta det ta tid... sår i själen läker inte på en dag om det ens läker... jag får känslan av att man lär sig leva med dem istället för att få bort dem helt, eftersom det är dessa som skapar vår identitet.. vår erfarenhet!

Det förra inlägget jag gjorde var inte ett av det gladaste precis, det känns bara som att man mer och mer inser hur fort jag sprungit det senaste. Jag vill inte sätta mig ner och låta "verkligheten" komma ikapp mig, så känns det att allt tar emot och att sitta ner är inte det jag enligt min eminenta hjärna inte vill. Fast min själ vill, så himla förbannat mycket! Det är bara det att känslan av att känna att man håller på att lyckats att klara det där målet vad det nu än och i sista ögonblicket glider det en ur händerna och man står där igen helt barskrapad och vet inte riktigt hur det gick till eller varför?

Antingen går jag in för hårt elelr så hoppas jag för mycket, man vill bara lyckas här i världen.. suck där kommer den förbannade prestationsångesten igen.. fuck fuck fuck....

Jag har så svårt att rent verbalt säga hur det är oavsett vem som frågar för det gör mig så arg och ledsen, det här funkar att bara få låta fingrarna flyga fram längs tangentbordet och bara bilda det som faktiskt rör sig där uppe!

Jag är egentligen inte trött bara uttömd vilket jag kände redan i vintras men vem fan märker det, det är väl bara att köra, eller? Åh nej det är det inte man gör det istället halvhjhärtat.. jag som älskar att vara i farten...

men tro det eller ej men snart ska jag på norrlands-semester och magnus kommer snart ner... då tror jag att jag ska låsa fast mig någonstans så som jag så vackert skrev, verbalt uttrycka mig hur jag faktiskt känner mig!!

Kiss and hugs to does who have the strength to listen to my shit!!

Är en fruktansvärd känsla den får mig att bli helt kall och orkeslös...
Vad som triggar igång den kan vara allt mellan himmel och jord, från ett gammalt minne till
en händelse jag nyss upplevt. När detta skata smyger sig på mig känns det som om jag betraktar mitt liv från en glasvägg, jag skriker, bankar och gråter jag vill inte vara fast här.

Jag vet inte varför jag ska känna så här men hela mitt liv känns det som om jag alltid behövt att prestera för att vara värd min plats. Tyvärr sätter detta käppar i hjulet för ganska mycket runt omkring mig såsom vänskap, ridning, skola, jobb m.m. Att det ska vara så svårt att bara inse att just du duger precis som du är och alla älskar dig ovasett.

Perfektion är något jag tror de flesta vill uppnå, det jag tror kan skilja mellan oss alla är hur villiga vi är på att uppnå det. Hur mycket jag försöker förneka det genom att säga det löser sig, jag bryr mig inte, jag är nöjd med det lilla, ljuger jag för mig själv. För jag vet innerst inne vet jag att det är inte så jag känner.

Men vad vinner jag på att stressa upp mig och alla andra runt omkring mig? Min önskan är att finna ett lugn ovh få känna en harmoni utan att förlorat min nyfikenhet och viljan att aldrig ge upp...

Det har alltid diskuterats om bloggar om att man bör nischa den mot något ämne som man antingen dyrkar eller tycker mycket om att utöva. Jag har funderat under de senaste dagarna i postbilen (tro mig man kan inte gör så mycket annat än att läga fel post men thats shit happens) på vad min skulle kunna luta sig åt, absolut häst men det finns det nog minst ett dussintals som redan har det som sitt hetaste ämne, sen har jag ju min utbildning den skulle jag kunna skriva ett antal romaner om..

fast jag känner att en viss procent av mina läsare om jag har några :P skulle kunna somna om deras intresse inte är lika starkt som mitt... sen har jag mina luddtussar (killerPiglets) som alltis hittar på bus men jag tror jag går bet där också för hur ska man kunna förklara alla de sätt de kan få ut spån på samt välta matskålen? Nää jag får nog använda nästa vecka till att fundera lite till....

Återgår till stand by