Sagan om Tweet

För att döva min sorg efter ha lämnat mina älskade tapeter på härlundagatan har jag gått och köpt mig en t-short med en uggla på. Det känns bättre men åh mina älskade tapeter er kommer jag sakna!!!

Finns små söta spår av lycka som jag omsorgsfullt sparat för att kunna plocka fram då ens självsliga energi tryter.
Idag är en sådan dag jag är nöjd med livet och tycker att det är helt underbart med att titta ut på hösten som sakta smyger sig in i min vardag. Just idag, just nu vill jag inte byta bort det jag har för något i världen!

Ska strax ta på mig vantar och mysjackan för att gå ut med en av männen i mitt liv, Brummel :) En dag ska du förevigas, en dag ska du sitta nära mitt hjärta, av bläck skall du ristas in på min hud för att så länge jag andas få finnas till!!

Det är sällan jag tar upp något som som händer ute i mediavärlden utan låter det mesta där bara gå förbi.
Idag rann nog bägaren över för jag blir så förbannat trött på kändisar emellan åt. I en av våra kvällstidningar kan man idag läsa om en ganska älskad artist som fick nog och såg till att några killar böev portade från VIP delen på hans egen nattklubb. Visst de gjorde viss skadegörelse och jag tycker att man ska få sota för om man förstör för andra det ser jag inget fel med. Det som gör mig ganska irriterad är deras ton ut mot oss vanliga människor att de på något vis skulle vara med värda. Okej de har med pengar och genom det har man även lättare att kunna driva igenom en dröm osv. Jag är trött på kändisar som tror att de skulle klara sig utan oss "vanliga" människor att de skulle vara lika framgångsrika och kunna leva det lyxliv som de faktiskt gör!
Utan oss som handlade deras skiva, film, bok eller vad det nu kan vara så skulle de också vara vanliga människor med mer vanliga jobb. Jag är bara så trött, så  trött på deras attityd, för fasen skärp er!

- Jag lär så länge jag lever och att vända sig om för att kolla i backspegeln är aldrig fel men jag vägrar fastna där för länge för tiden rullar för snabbt ändå! -


I fredags var jag och tittade på Sussies balklänning, den blir riktigt fin :) Själv gav jag mig iväg på skojakt hittade två par som jag förälskade mig i, det bästa av allt var att det var 70 %.

Mycket studentvänligt!

Sen har jag tävlat idag och jo min häst är fantastisk på alla sätt och vis men ibland bara ibland önskade jag att jag kunde hjälpa till att lyfta på benen ;)

Är något flyktigt som emellanåt kryper in i ens liv och sätter färg och liv på ens vardag, problemet är att det finns att för många saker som drar ner en från himlen och med en rejäl smäll ger en verkligheten tillbaka.

Det som gör mig så bedrövad just nu är pengar, jag önskar mig en dag att jag ska slippa gråta över att man aldrig har pengar eller vända på varje krona för att klarar av räkningarna.

Igår var jag lycklig, idag mindre lycklig... min det går över jag måste bara ta en dag i taget! För jag har lovat mig själv se positivt på livet, för det kommer inte tillbaka!

Jahap då var men utan lägenhet om några dagar, vet inte riktigt vad som hände men bestämde mig
för att hitta en ny, hittade en, bestämde mig för att säga upp mig, lägenheten blev uppsagd.
Yes tänkte jag nu är det flytt i november no problems att hinna packa. Yeah right hyresvärden ringde och pratade lite och undrade om jag kunde flytt ut tidigare joo det skulle jag kunna sa jag men insåg inte att det skulle vara inom en vecka :P

Jag skrattar åt mig själv, jag slipper betala hyra iofs men jag får flytta hem igen till mina päron :)
Vad gör man inte för kärleken till en ny lägenhet och vad gör man inte för att spara pengar ;P
Så nu måste jag pila iväg till skara för att packa ihop mitt pick och pack på smartaste sätt :)

Det finns en blogg jag stadigt besöker (förutom några nära vänners bloggar) för att söka kraft och inspration, personen som skriver där vågar tala ut och säga hur hon helt enkelt upplever saker osv.
För en gångs skull satte jag mig och bläddrade igenom kommentarerna för att se andras reaktionen på det hon skriver, dock kanske inte alla publiceras det vet jag inte men det hör inte till saken.

Det västa är att jag kunde inte läsa många utan att fälla en tår, på något sätt kan jag på något vis känna smärtan, glädjen eller lyckan. Jag gråter för i princip vad som helst, det är sällan jag kan låta bli och gråta när jag är arg eller tittar på en sorglig typ tecknat. Så jag gör som en förebild till mig jag talar ut att jag är en av planetens största lipsill och det är okej ... det är sällan jag skäms för det, det är mest allas funderingar om varför man är ledsen.
Men det är befogat att undra...

om några månader kommer jag, svinen och herrlunda att flytta från härlundagatan...
På tok för sorligt att skriva mer men jag ser ändå en viss lycka i det :)en balkong hägrar xD

---

Hur bestämmer man sig för att faktiskt genomför en sak?
Vart kommer den vilja ifrån, är det när man är så nära att ramla att man inte kan välja annat eller är det bara ett visst antal männsikor som besitter den styrkan?

Jag vet inte för hur många gånger har jag bara inte bestämt mig men ändå misslyckats?
Nej nej nej fel tänk martina, dumhuve!!!

Nä nu bestämmer jag mig bara att nu får det vara nog

Nu är jag hemkommen från en av mina absolut skönaste semestrar, jag tillbringade nästan en hel vecka uppe i Sollefteå hemma hos Sussies föräldrar (Självklart var sussie där också) jag fick i princip inte göra ett skit vilket fick hela min kropp att göra uppror men min själv njöt. Längtar redan tillbaka till platsen där tiden på något magiskt sätt går lite saktare.

Jag vill också tillägna detta inlägg till en mycket nära vän som gick bort i dagarna, jag hoppas du finner frid på andra sidan. Jag tror inte jag hade funderat färdigt på detta om jag inte var där jag var då. Att få chansen att släppa tankarna fritt och låta det ha sin gång.

Sten Berggren du finns i våra hjärtan och vi glömmer dig aldrig!

Det återkommer, det snurrar runt.. jag tror jag blir galen.. det vill inte sluta...

Oavsett vilken tankekedja jag bygger upp slutar den vid samma punkt, att man inte duger och det är både fysiskt och intelektuellt, dock vet jag att jag gör det, jag är bra och ser inte ut som en vandrande valross eller har några större inlärnings-svårigheter. Utan det är hinder jag ska klara av det bara är så.

Men ändå ska hjärnan återgå till en bild den man målat upp till den perfekta som är den jag tror att jag vill vara, fast vill jag det? Det finns stunder då jag känner mig helt fantastisk näst intill helt euforisk och önskar mig inget hellre än att bara leva. Andra stunder hittar man alla fel och matar in i sig själv att man inte duger.. men för i håvete jag gör ju det.

Jag har vänner som älskar mig, jag ha en man i mitt liv som går över eld och vatten för min skull, en familj som älskar mig och en häst som får mitt hjärta att smälta. Brummel min brummel han är min hemliga man utan honom är jag inte hel....

En klapp på axel, ett godkännande, ett bekräftande som aldrig kommer, jag blir aldrig nöjd... när ska man bara bestämma sig? Det är dags att öppna alla dörrar låta sorgen har sin gång och vänta på att solen trokar alla mina tårar och låta det ta tid... sår i själen läker inte på en dag om det ens läker... jag får känslan av att man lär sig leva med dem istället för att få bort dem helt, eftersom det är dessa som skapar vår identitet.. vår erfarenhet!

Det förra inlägget jag gjorde var inte ett av det gladaste precis, det känns bara som att man mer och mer inser hur fort jag sprungit det senaste. Jag vill inte sätta mig ner och låta "verkligheten" komma ikapp mig, så känns det att allt tar emot och att sitta ner är inte det jag enligt min eminenta hjärna inte vill. Fast min själ vill, så himla förbannat mycket! Det är bara det att känslan av att känna att man håller på att lyckats att klara det där målet vad det nu än och i sista ögonblicket glider det en ur händerna och man står där igen helt barskrapad och vet inte riktigt hur det gick till eller varför?

Antingen går jag in för hårt elelr så hoppas jag för mycket, man vill bara lyckas här i världen.. suck där kommer den förbannade prestationsångesten igen.. fuck fuck fuck....

Jag har så svårt att rent verbalt säga hur det är oavsett vem som frågar för det gör mig så arg och ledsen, det här funkar att bara få låta fingrarna flyga fram längs tangentbordet och bara bilda det som faktiskt rör sig där uppe!

Jag är egentligen inte trött bara uttömd vilket jag kände redan i vintras men vem fan märker det, det är väl bara att köra, eller? Åh nej det är det inte man gör det istället halvhjhärtat.. jag som älskar att vara i farten...

men tro det eller ej men snart ska jag på norrlands-semester och magnus kommer snart ner... då tror jag att jag ska låsa fast mig någonstans så som jag så vackert skrev, verbalt uttrycka mig hur jag faktiskt känner mig!!

Kiss and hugs to does who have the strength to listen to my shit!!

Är en fruktansvärd känsla den får mig att bli helt kall och orkeslös...
Vad som triggar igång den kan vara allt mellan himmel och jord, från ett gammalt minne till
en händelse jag nyss upplevt. När detta skata smyger sig på mig känns det som om jag betraktar mitt liv från en glasvägg, jag skriker, bankar och gråter jag vill inte vara fast här.

Jag vet inte varför jag ska känna så här men hela mitt liv känns det som om jag alltid behövt att prestera för att vara värd min plats. Tyvärr sätter detta käppar i hjulet för ganska mycket runt omkring mig såsom vänskap, ridning, skola, jobb m.m. Att det ska vara så svårt att bara inse att just du duger precis som du är och alla älskar dig ovasett.

Perfektion är något jag tror de flesta vill uppnå, det jag tror kan skilja mellan oss alla är hur villiga vi är på att uppnå det. Hur mycket jag försöker förneka det genom att säga det löser sig, jag bryr mig inte, jag är nöjd med det lilla, ljuger jag för mig själv. För jag vet innerst inne vet jag att det är inte så jag känner.

Men vad vinner jag på att stressa upp mig och alla andra runt omkring mig? Min önskan är att finna ett lugn ovh få känna en harmoni utan att förlorat min nyfikenhet och viljan att aldrig ge upp...

Det har alltid diskuterats om bloggar om att man bör nischa den mot något ämne som man antingen dyrkar eller tycker mycket om att utöva. Jag har funderat under de senaste dagarna i postbilen (tro mig man kan inte gör så mycket annat än att läga fel post men thats shit happens) på vad min skulle kunna luta sig åt, absolut häst men det finns det nog minst ett dussintals som redan har det som sitt hetaste ämne, sen har jag ju min utbildning den skulle jag kunna skriva ett antal romaner om..

fast jag känner att en viss procent av mina läsare om jag har några :P skulle kunna somna om deras intresse inte är lika starkt som mitt... sen har jag mina luddtussar (killerPiglets) som alltis hittar på bus men jag tror jag går bet där också för hur ska man kunna förklara alla de sätt de kan få ut spån på samt välta matskålen? Nää jag får nog använda nästa vecka till att fundera lite till....

Återgår till stand by

insåg idag efter ha fikat med en vän att man är alldeles omringad av dem ...så lycklig jag blev :)

Jag fattar inte, jag är så jävla förbannad.... varför kan jag inte få bara vara jag? Varför ska jag behöva känna en prestationsångest över allt andra skapar runt omkring mig... för det andra gör, vill jag av hela mitt hjärta också hålla på med... men jag har liksom prioriterat annat varför ska jag då denna ångest över att jag inte kan hålla på med just nu.... jag tror jag verkligen behöver en semester utan några uppsatta mål vad den ska innehålla....

Jag fattar inte, jag är så jävla förbannad.... varför kan jag inte få bara vara jag? Varför ska jag behöva känna en prestationsångest över allt som händer runt omkring mig... för det andra gör jag av hela mitt hjärta också vill hålla på med... men jag har liksom prioriterat annat varför ska jag då denna ångest över att jag inte kan hålla på med just nu.... jag tror jag verkligen behöver en semester utan några uppsatta mål vad den ska innehålla....