Ångest
Är en fruktansvärd känsla den får mig att bli helt kall och orkeslös...
Vad som triggar igång den kan vara allt mellan himmel och jord, från ett gammalt minne till
en händelse jag nyss upplevt. När detta skata smyger sig på mig känns det som om jag betraktar mitt liv från en glasvägg, jag skriker, bankar och gråter jag vill inte vara fast här.
Jag vet inte varför jag ska känna så här men hela mitt liv känns det som om jag alltid behövt att prestera för att vara värd min plats. Tyvärr sätter detta käppar i hjulet för ganska mycket runt omkring mig såsom vänskap, ridning, skola, jobb m.m. Att det ska vara så svårt att bara inse att just du duger precis som du är och alla älskar dig ovasett.
Perfektion är något jag tror de flesta vill uppnå, det jag tror kan skilja mellan oss alla är hur villiga vi är på att uppnå det. Hur mycket jag försöker förneka det genom att säga det löser sig, jag bryr mig inte, jag är nöjd med det lilla, ljuger jag för mig själv. För jag vet innerst inne vet jag att det är inte så jag känner.
Men vad vinner jag på att stressa upp mig och alla andra runt omkring mig? Min önskan är att finna ett lugn ovh få känna en harmoni utan att förlorat min nyfikenhet och viljan att aldrig ge upp...
