Sagan om Tweet

Det förra inlägget jag gjorde var inte ett av det gladaste precis, det känns bara som att man mer och mer inser hur fort jag sprungit det senaste. Jag vill inte sätta mig ner och låta "verkligheten" komma ikapp mig, så känns det att allt tar emot och att sitta ner är inte det jag enligt min eminenta hjärna inte vill. Fast min själ vill, så himla förbannat mycket! Det är bara det att känslan av att känna att man håller på att lyckats att klara det där målet vad det nu än och i sista ögonblicket glider det en ur händerna och man står där igen helt barskrapad och vet inte riktigt hur det gick till eller varför?

Antingen går jag in för hårt elelr så hoppas jag för mycket, man vill bara lyckas här i världen.. suck där kommer den förbannade prestationsångesten igen.. fuck fuck fuck....

Jag har så svårt att rent verbalt säga hur det är oavsett vem som frågar för det gör mig så arg och ledsen, det här funkar att bara få låta fingrarna flyga fram längs tangentbordet och bara bilda det som faktiskt rör sig där uppe!

Jag är egentligen inte trött bara uttömd vilket jag kände redan i vintras men vem fan märker det, det är väl bara att köra, eller? Åh nej det är det inte man gör det istället halvhjhärtat.. jag som älskar att vara i farten...

men tro det eller ej men snart ska jag på norrlands-semester och magnus kommer snart ner... då tror jag att jag ska låsa fast mig någonstans så som jag så vackert skrev, verbalt uttrycka mig hur jag faktiskt känner mig!!

Kiss and hugs to does who have the strength to listen to my shit!!