Tankar Tankar
Det återkommer, det snurrar runt.. jag tror jag blir galen.. det vill inte sluta...
Oavsett vilken tankekedja jag bygger upp slutar den vid samma punkt, att man inte duger och det är både fysiskt och intelektuellt, dock vet jag att jag gör det, jag är bra och ser inte ut som en vandrande valross eller har några större inlärnings-svårigheter. Utan det är hinder jag ska klara av det bara är så.
Men ändå ska hjärnan återgå till en bild den man målat upp till den perfekta som är den jag tror att jag vill vara, fast vill jag det? Det finns stunder då jag känner mig helt fantastisk näst intill helt euforisk och önskar mig inget hellre än att bara leva. Andra stunder hittar man alla fel och matar in i sig själv att man inte duger.. men för i håvete jag gör ju det.
Jag har vänner som älskar mig, jag ha en man i mitt liv som går över eld och vatten för min skull, en familj som älskar mig och en häst som får mitt hjärta att smälta. Brummel min brummel han är min hemliga man utan honom är jag inte hel....
En klapp på axel, ett godkännande, ett bekräftande som aldrig kommer, jag blir aldrig nöjd... när ska man bara bestämma sig? Det är dags att öppna alla dörrar låta sorgen har sin gång och vänta på att solen trokar alla mina tårar och låta det ta tid... sår i själen läker inte på en dag om det ens läker... jag får känslan av att man lär sig leva med dem istället för att få bort dem helt, eftersom det är dessa som skapar vår identitet.. vår erfarenhet!
Oavsett vilken tankekedja jag bygger upp slutar den vid samma punkt, att man inte duger och det är både fysiskt och intelektuellt, dock vet jag att jag gör det, jag är bra och ser inte ut som en vandrande valross eller har några större inlärnings-svårigheter. Utan det är hinder jag ska klara av det bara är så.
Men ändå ska hjärnan återgå till en bild den man målat upp till den perfekta som är den jag tror att jag vill vara, fast vill jag det? Det finns stunder då jag känner mig helt fantastisk näst intill helt euforisk och önskar mig inget hellre än att bara leva. Andra stunder hittar man alla fel och matar in i sig själv att man inte duger.. men för i håvete jag gör ju det.
Jag har vänner som älskar mig, jag ha en man i mitt liv som går över eld och vatten för min skull, en familj som älskar mig och en häst som får mitt hjärta att smälta. Brummel min brummel han är min hemliga man utan honom är jag inte hel....
En klapp på axel, ett godkännande, ett bekräftande som aldrig kommer, jag blir aldrig nöjd... när ska man bara bestämma sig? Det är dags att öppna alla dörrar låta sorgen har sin gång och vänta på att solen trokar alla mina tårar och låta det ta tid... sår i själen läker inte på en dag om det ens läker... jag får känslan av att man lär sig leva med dem istället för att få bort dem helt, eftersom det är dessa som skapar vår identitet.. vår erfarenhet!
