Sagan om Tweet

Som ett åsknedslag for tystnaden genom stallet, en kall vind svepte med sig ett mörker som varenda levande väsen fasar. Det ekade ondska i stallet, orden dånade och slog mot väggarna. Det livliga stallet hade blivit lugnt, hästarna som oroligt trampat i sina boxar stod stilla och väntade. De visste vad som skulle ske men hade jag vetat hade jag lagt benen på ryggen för länge sedan.

Jag visste att det var farsgubbens fel, han skulle prompt ge sig på Galahad. Vår finaste hingst, han skulle ju skos hade han muttrat för sig själv. Förbannade gubbe innerst inne visste vi båda två att det vad omöjligt, ingen har kunnat tämja Galahad. Han var som vinden, en lycka att ha under de heta sommar dagarna men helt otämjbar som under stormens breddgrader.

Jag tror det hade gått vägen om inte gubbfanskapet slagit honom med det glödande järnet, nu stod han där, Galahad med sänkt huvud och stoltheten borta och ett stort gapande sår i sidan.

 

Det var då hon kom.

Man såg hur mörkret kröp från dörrarna in i stallet det slickade väggarna och omringade oss, mörkret piskade våra själar och vi var fast.  Det small igen och dörrarna for upp och där stod hon, en kvinna man aldrig glömmer. Gömd bakom en kappa gick hon sakta in, hon utstrålade en iskall aura som fick våra hjärtan att frysa till is. Hon passerade mig men lämnade en mörk skugga kvar i mitt inre, som jag kom att få bära med mig länge. Hon stannade och vände sig mot mig två isblåa ögon borrade sig in i min själv, jag kved. Jag låg där i mitt mörker och grät i min egen självömkan.
plötsligt kunde jag resa mig upp och jag tittade upp nu stod hon vid Galahad, hon smekte hans hårrem och viskade i hans öra. Min far låg orörlig på golvet, med ens visste jag att han var död. Mörkret hade tagit hans själ och vridit ur hans sista livskraft, lustligt nog visste jag att han förtjänade det.

// Tweet 2007